Ett gyllene band för handleden
Omegas modell Trésor lanserades 2017 och den blev mycket väl mottagen. Det är en slank klocka som när det kommer till diamanter har dem placerade på ett ovanligt sätt. Det är 38 stenar som i graderad skala följer boettens form, som en graciös slinga, på båda sidor från dryga mitten av urtavlan för att sluta vid bandfästena. Nu lanseras tre nya varianter som man verkligen kan kalla smycken som det går att ta tid med.

De är alla 36 mm i diameter och tillverkade i det som Omega kallar ”Moonshine guld” – en helt egen legeringsom de tog fram förra året. Den är lite mjukare i tonen än traditionellt guld och behåller sin tonen över tid utan att vare sig blekna eller mörkna. Namnet kommer av att färgen är inspirerad av månens sken på en midnattsblå himmel.

Alla de tre nya varianterna är i guld och de har alla tre armband tillverkade i så kallade meshteknik. Det är en gammal teknik där man väver bandet med en tunn guldtråd vilket syns klart och tydligt på armbandens baksidor. Framsidan av bandet är bearbetat för att få en mycket attraktiv yta som kanske kan liknas vid ett ripsband. Tekniken var väldigt vanlig på juvelur från 1960-talet från till exempel Piaget och Certina för att nämna några som var stora på detta område. Dessa bandär otroligt sköna eftersom de på ett smidigt sätt formar sig efter handleden.
De tre nya Tresorvarianterna är alla superlyxiga och alla har långsmala romerska siffror i guld på urtavlorna samten diamant i kronan.
Välj mellan att se siffrorna tydligt mot vit urtavla, ellermot en rodierad guldfärgad tavla med präglat mönster som gör att det ser ut som sidentyg och siffrorna som är lite mindre iögonfallande. Älskar man diamanter och vill slå på stort finns det en variant med tavlan helt täckt av diamanter (768 stycken!) i pavéteknik också kallat snowsetting.
I boetterna sitter kaliber 406i1, ett quartzverk med extra lång gångtid. Valet av verk är anledningen till att boetterna kan göras så tunna som de är eftersom ett quartzverk har mindre höjd än ett mekaniskt eller automatiskt verk.

Text: Britta Rossander